ÄKTA KÄRLEK   

     Jonny och Charlotte hade träffats på en fest hos gemensamma bekanta. Det var egentligen konstigt, för de borde egentligen inte ha några sådana, men det var tydligen någon som var släkt med någon eller ingift, hon minns inte vilket längre. Hon hade tyckt om honom från början; han var väldigt annorlunda mot hennes studiekamrater, som gärna drack billigt rödvin och fördjupade sig och ibland också gick vilse i filosofiska spörsmål. De var inte något vidare på att kyssas eller för den delen hångla heller. Hon visste, för hon hade verkligen ansträngt sig att förföra några av dem, dock utan någon större framgång.

     Han var rakt på sak, följde henne hem framåt småtimmarna och stannade över till morgonen därpå. De träffades nästan varje dag den första tiden, och hon förundrades över att de kunde ha så mycket gemensamt fast han bara hade gått i yrkesskola. Nåja, han tyckte inte om vin utan drack hellre öl, han läste hellre GT än en god bok och han hade aldrig varit på en konsert med klassisk musik. Men vad gjorde det? När de var tillsammans kände hon sig så omhändertagen och helt enkelt lycklig, och hon var säker på att det var äkta kärlek.

Första gången de skulle träffa hans föräldrar hade hon fjärilar i magen redan dagen innan, men det hade gått fantastiskt bra. Hans mamma hade bjudit på hemgjorda kåldolmar och sedan äppelpaj till efterrätt. De hade spelat Finns i sjön med hans lillasyster, tittat i gamla fotoalbum och pratat om hur Jonny hade varit som barn tills han blev generad och bad dem att sluta. Där fanns ett foto på Jonny och en väldigt vacker flicka. De stod omslingrade framför en gulmålad villa. Jonny vände hastigt blad. Hon hade velat fråga men tänkte att det var klokt att låta bli. Hon ville inte att de skulle tro att hon var svartsjuk. När hon tog farväl av Jonnys mamma viskade denna:”Jag såg, att du undrade. Hon dog”, sa hon. ”Det var en så onödig olycka”.

     Hon gruvade sig mer för det första mötet mellan de egna föräldrarna och Jonny. Det hade dröjt rätt länge innan hon ens vågade tala om för mamman att hon träffat en kille. Utfrågningen som följde blev en pina. Vad sysslade han med, vad gjorde hans föräldrar, hade han verkligen inte tagit studenten, hur hade han tänkt att de skulle försörja sig och så vidare och så vidare. Pappan hade försökt mildra ordsmattret genom att säga att om de gillade varandra så var det väl inget att hetsa upp sig för. Då gick mammans röst upp i falsett och pappan ursäktade sig och gick ut med hunden. När Jonny sedan kom blev det ändå en ganska trevlig kväll. Han höll god min och drack av rödvinet hennes mamma slog upp och lyssnade snällt när hon efter desserten satte sig vid pianot och spelade ett av Chopins preludier. Charlotte kände sig lugn. Det här skulle nog gå bra.

De gifte sig i Örgryte gamla kyrka och åkte på bröllopsresa till Paris. Och när de kom hem flyttade de in i huset som hennes föräldrar betalat handpenningen på. Charlotte levde fortfarande på studielån. Det första halvåret var allt gott och väl. Men efterhand började Charlotte bli irriterad på småsaker, hur han höll besticken när han åt, hur han la upp fötterna på soffbordet när han tittade på sporten, hur han drack direkt ut mjölkpaketet och hur han blötte ner hela badrumsgolvet när han duschade. Hon surade länge innan hon började påpeka de här sakerna och en hel del andra, och när hon väl började klaga fanns det ingen hejd. I början log han lite roat över hennes kommentarer, men då blev hon bara ännu argare. Han försökte ta det som en man, svarade inte men tog ner fötterna från bordet när hon var i närheten. Då blev hon ännu argare och kallade honom för ögontjänare. Han började arbeta övertid. När han kom hem om kvällarna satt hon i soffan och väntade på honom. Han började komma hem ännu senare. Hon blev bara argare och argare. Det var länge sedan hon gått på några föreläsningar och ännu längre sedan hon tenterat av en kurs.  Modern hade låtit förstå att det här var exakt vad hon väntat sig. Fadern undrade om hon behövde lite pengar eller om det var något annat han kunde hjälpa till med.

Jonnys pappa kom över en kväll i slutet på hösten. Han hade ett hyrsläp från Statoil kopplat till den gamla Volvon. ”Det är dags att du tar hand om det”, sa han till Jonny. ”Det var ju så länge sedan nu.”

     Jonny hade blivit röd om kinderna och fått något stirrande i blicken. ”Men jag vet inte”, sa han, ”det vore väl bättre om du behöll det”. Pappan skakade på huvudet. ”Vi börjar bli gamla”, sa han, ”och om en månad flyttar vi in i en lägenhet på Eriksberg. Hur skulle vi kunna ha plats för plåtskåpet där?”. ”Det var ju så länge sedan”.  När han såg att Charlotte tänkte protestera sa han, att det naturligtvis skulle stå i källaren och därmed inte vara i vägen alls.

Han och Jonny baxade ner det via den smala trappan. Hon kände den lätta mögeldoften när dörren gick igen bakom dem. Hon hörde hur de drog skåpet över stengolvet längst in mot det gamla pannrummet. När de kom upp var de svettiga och fåordiga. Hon kokade te, och medan de drack väntade hon sig en förklaring, men det kom ingen. Han dunkade Jonny i ryggen innan han gick. ”Det var inte ditt fel,” sa han bara.

     Dagen därpå när Jonny var på jobbet gick hon ner i källaren. Skåpet stod mycket riktigt längst in bland en massa bråte som de ännu inte hunnit gå igenom och göra sig av med. Men det var låst! Hon tyckte det var märkligt. Varför skulle man låsa ett verktygsskåp? De hade ju inga barn som kunde göra sig illa på mejslar eller knivar.

        Så snart som Jonny kommit innanför dörren ställde hon honom till svars. Vad var det för hemligheter i skåpet, eftersom det var låst, och varför hade han inte berättat? Och vad hade hans pappa menat med att det inte var hans fel? För första gången sedan de träffades såg hon ett hårt drag i hans ansikte. ”Du ska inte bry dig”, sa han bara, ”Du ska inte bry dig!” Hon blev förbannad. ”Ska jag inte bry mig? I mitt eget hus? Vad är det för hemskheter du döljer i skåpet? Är det någon som är död?” Han slog henne över kinden. Det gjorde ont, och hon fick tårar i ögonen. ”Det är min ensak”, sa han,” du får nöja dig med det!”.

Efter den dagen handlade det inte längre bara om att han hade ett oborstat uppförande. De slutade att prata med varandra utom om sådant som var nödvändigt informationsutbyte för att vardagen skulle fungera. En dag hade hon fått nog. Hon packade en resväska med kläder åt honom och ställde den i hallen. När han smög in i halvmörkret efter en kväll med övertidsarbete snubblade han över den. Då tände hon ljuset.

”Du behöver inte hänga av dig utan kan lika gärna dra direkt. Jag har fått nog. Mamma hade rätt. Du är en nolla! Vi skulle aldrig ha gift oss. Vi skulle aldrig ha träffats från första början.”  Han såg på henne. Sen försvann han ner i källaren.  När han kom upp igen hade han ett gevär i handen.

   En stund senare kom han ut på gårdsplanen. Han hade fortfarande geväret i handen. Insatsstyrkan hade inga svårigheter att övermanna honom.