BRF Paradiset

  - Tror du att någon överhuvudtaget respekterar dig? Då är du dummare än tåget. Hon log med munnen, men ögonen hade smalnat och de blottade kindtänderna var vassa som på ett rovdjur. Då tog han upp en sten och slog den rakt i ansiktet på henne. Hon föll. Han vaknade våt av svett och slängde upp fönstret mot den ogenomträngliga sensommarnatten.

Den lilla katten jamade ynkligt på stenen uppe i backen. Göran kom gående i rask takt på gångvägen nedanför, tittade upp och stannade till.
- Hur är det med dig? sa han med sin mjukaste röst.
Katten jamade högre och ynkligare än förut.
- Har hon missat att ge dig middag?
Han tyckte att det lilla katthuvudet nickade instämmande.
- Du får säkert mat efter mötet, sa han. Det blir inte så långt ikväll. Vi har en kort föredragningslista.
Katten tittade på honom utan att svara. Själv vinkade han snabbt och fortsatte framåt.

Det blev inget långt möte. Allt var väl förberett och besluten togs ett efter ett.
Men det märkliga var att hon inte kom överhuvudtaget, och hon hade inte hört av sig.
-Det är inte likt henne, sa ordföranden, hon är nog den mest pålitliga av oss allihop. Har väl aldrig missat ett möte under alla år hon varit med.
Göran tyckte att han tittade extra noga på honom. Jaja, han visste med sig att han inte alltid hade stenkoll, att det hände att han missade ett datum eller i varje fall kom för sent. Men han höll med när det gällde Marianne, hon var som ett atomur, idiotsäker.

På hemvägen gick han förbi hennes radhus. Katten satt kvar. Den hade liksom sjunkit ner på stenen och låg alldeles platt som om den ville tvinga lite värme ur den efter den soliga augustidagen.
- Vill du ha lite mat, sa han, du kan komma med hem, det räcker säkert till dig också.
Katten blängde på honom.
- Det blir visst kyckling, sa han, det gillar du väl?
Katten rörde sig inte.
- Nåja, skyll dig själv då. Då får du väl vänta på henne, om du vill.
Han vände om på klacken och gick med raska steg därifrån.
Katten glodde efter honom.

Hon kom inte hem den kvällen och inte heller dagen därpå. Om det varit någon annan skulle de antagligen inte ha brytt sig, men hon var helt enkelt inte som alla andra. Hon skulle aldrig åka bort mer än en dag utan att meddela sig med övriga styrelsen.

När de började göra efterforskningar visade det sig att ingen visste om hon hade några närstående.

Det visade sig att de inte visste något om henne överhuvudtaget utom att hon arbetade på någon typ av kontor och att hon var svag för färgglada kläder och fantasifulla hårfärger. På senaste föreningsstämman hade hon varit klädd i orange från topp till tå, hon hade haft matchande ringar på samtliga fingrar och högklackade skor som såg dyra ut.

Det var en sport hos några av dem att gissa vilken färgskala hon skulle gå i på månadens styrelsemöte. Gunilla, som var sekreterare och själv en tämligen färglös person hade föreslagit vadhållning och höll för sin del på kungsblått.

De andra hade skrattande nappat på det, och när hon nu inte kom, blev de osäkra på hur de skulle handskas med de erlagda insatserna. Gunilla tyckte att de skulle få kvarstå till nästa möte. Detta beslutades också enhälligt utanför dagordningen.

På tredje dagen stod det två polisbilar och en ambulans utanför huset. Katten hade uppenbarligen tröttnat på att vänta och hade väl dragit till skogs. Utanför det välmålade staketet stod en massa ungar i olika storlekar och stirrade intresserat på bilarna. De hoppades väl också att få se en skymt av uniformerna och kanske av pistoler och batonger. Man hade brutit upp altandörren men funnit huset tomt. En lite större pojke hade kikat in genom fönstret och rapporterade till de andra att det fanns spår efter inbrott. När poliserna kom ut försökte de schasa iväg ungarna.

Den store pojken frågade förhoppningsfullt om de hittat någon döing. En av poliserna skrattade och sa, att de såg för mycket på TV. Han ville heller inte visa sin pistol eller svara på om han skjutit ihjäl någon bov.

När ambulansen åkte iväg tom gick det ett besviket sus genom barnaskaran. En flicka undrade om något tagit hand om katten. Hon fick inget svar. De andra tog med sig bollen och drog iväg till planen för att spela. Flickan stod kvar och ropade in bland träden:

- Bastet, var är du? Kom så ska du få mat! Men ingen katt dök upp bland hallonsnåren.

Det var kvällen innan skolan skulle börja igen. Ali och Sebbe hade fått förmaningar från sina mammor om att komma in tidigt så att de skulle orka upp nästa morgon, men det hade de naturligtvis redan glömt. Just nu när augustimörkret började sänka sig över Brf Paradiset smög de omkring i kanten på ravinen för att spana på rävar och annat kul. De hade Alis storebrors starka ficklampa med sig, och med den lyste de sig fram. Sebbe kände sig obehaglig till mods, men det ville han naturligtvis inte att Ali skulle få reda på. På ett sätt var det bra med ficklampan, men på ett sätt var det ju inte det. Den som smyger i mörkret skulle se dem tydligt men de skulle inte se någon alls.

I våras hade de varit här och letat grodyngel, och i juni hade här varit ett förfärligt oväsen av alla grodor som slogs eller parade sig eller vad de nu gjorde. Nu var det alldeles tyst. Ali klev på en bra bit framför honom. Plötsligt vände han sig om och lyste på sitt eget ansikte. Sebbe hoppade till. Kamraten såg ut som en vålnad. - Haha, nu skrämde jag dig allt, flinade Ali, här finns inte ett liv utom vi!

De fortsatte några meter framåt. Plötsligt stannade Ali igen. Han höll upp handen till tecken åt kamraten att också stanna. Så hasade han nerför slänten i en farlig fart. Sebbe stod orörlig. - Vad ..... började han. Ali avbröt honom. – Fy fan, sa han med en annorlunda röst än den vanliga, fy fan! Sebbe rörde sig fortfarande inte. - Ring 112 för fan, ring 112! Det ligger en brandgul kärring härnere. Sebbe tog upp iphonen ur bakfickan. - Hur är det med henne? Har hon brutit något? nästan viskade han. -  Ja, vad tror du, stupido, hon är stendöd! Sebbe slog numret med stela fingrar och vände sig sedan om och kräktes över hallonsnåren.

Det kom snart ut bland föreningens medlemmar att deras vice ordförande, Marianne Björkman, hittats död nere i ravinen. Mammorna, som försökt hindra sina barn att leka där även tidigare, fick nu vatten på sin kvarn. Det var ett farligt ställe. Men det hindrade förstås inte Ali att ha guidade visningar dit för alla som ville. Han hade en viss dramatisk förmåga, Ali, och när han berättade hängde allas blickar på hans ansikte. Sebbe var inte säker på att allt han sa var sant, men en bra historia hade det blivit.

- Hon var alldeles grå, sa han, utom på kläderna förstås. Och ansiktet var mosat, så om hon inte hade haft på sig det där orangea, hade man aldrig kunnat gissa vem det var. Vad hade hon där att göra? Hon måste ju vara minst fyrtio! Och hon hade högklackade skor fast det var sankt efter regnet och gräset var jättehögt. Ja, vad har jag alltid sagt: Dom vuxna borde hålla sig hemma i köket eller framför TV:n!

Katten hade kommit in på Görans tomt den tredje kvällen, och nu lät hon sig bjudas in i huset och utfordras med stekt strömming och lite andra rester. Hon åt snabbt och länge, och efteråt rullade hon ihop sig i den gamla skinnfåtöljen och somnade. Göran satt och såg på henne. Han hade faktiskt alltid velat ha en katt, men det hade liksom aldrig blivit av. Han trodde inte på tecken. Men det här var i alla fall ett. Marianne hade haft allt. Nu var det hans tur.

Det gick några veckor, sen satte ryktena igång igen. Hon hade inte fallit av sig själv, den orangea damen, hon hade blivit knuffad. Och innan hon blev knuffad hade någon slagit in ansiktet på henne med en sten. Någon hade inte gillat henne, det var tydligt, men vem skulle ha tagit i på det sättet?

När man började prata med varandra visade det sig att det inte var någon enda människa som hade något gott att säga om henne. Hon hade varit snorkig och arrogant och hade klagat på alla grannar i närheten. Sen hon valdes in i styrelsen hade hon haft till uppgift att övervaka att alla uteplatser sköttes på ett lämpligt sätt, och det var en uppgift hon tycktes njuta av. Många hade fått hotfulla brev med krav på rättelse. Alla började titta snett på varandra och klippa sina gräsmattor minst en gång i veckan. En och annan hade hoppats att hon själv skulle göra något misstag på sin egen, men det gjorde hon aldrig. Kortklippt gräsmatta och inte ett ogräs, det var så det såg ut. Hon hade bytt en del perenner mot barrväxter och hade lagt barkmull under buskarna. Det var bara det här med katten.

Alla hade blivit förvånade när den dök upp. Man hade inte väntat sig att hon, som var en sådan perfektionist skulle vilja ha ett husdjur som släppte hår på den äkta mattan och drog in jord på parkettgolvet. Det fanns en förhoppning i grannskapet att katten skulle använda någons blomsterrabatt som toalett så att de hade något på sin plågoande, men katten tycktes föredra skogen eller kanske en parfymerad låda inomhus.

 Samtliga i styrelsen hade varit inne på förhör, eller samtal, som man sa, men ingen hade haft något att bidra med. Nej, man hade aldrig sett att hon haft några besökare, och nej, man hade svårt att tänka sig att hon hade haft en relation. Göran var ju den som bodde närmast henne, men nej, han hade aldrig blivit inbjuden till henne. Inte ens på en kopp te? Nej, inte ens på en kopp te. Däremot hade de haft en och annan animerad diskussion om hans uteplats, som hon inte tyckte uppfyllde kraven från föreningen. Men alla sådana diskussioner hade skett utomhus, ja utom en gång, när hon ringt på. Han hade frågat om hon ville stanna på en kopp te, men hon hade avböjt. Och det hade väl varit lika bra det.

På det kommande styrelsemötet var det en spänd stämning. Ordföranden sa några väl valda ord om den avlidna som det förväntades av honom. De andra tittade ned i bordsskivan framför sig under tiden. Den nyvalda suppleanten snörvlade och snöt sig försiktigt i en pappersnäsduk.

- Tänk om det är någon i föreningen, sa hon tyst, tänk om det är någon av oss! Göran ryckte till. – Vad fan menar du? Det var väl ingen i hela området som gillade henne?
Ordföranden gav honom ett skarpt ögonkast.

Snacket började gå om att det var någon med en illa skött uteplats eller någon som önskat bli vice i hennes ställe. Eller en älskare. Det där sista var ju speciellt kittlande, men samtidigt var det nog ingen som verkligen skulle sätta sin sista krona på det. Den man vore väl inte skapt som hade vågat sig på något sådant?

Sedan började vykorten komma. Göran fick sitt en måndag, när det ihållande regnet hade hindrat honom från att gå ut till brevlådan förrän sent på eftermiddagen. Det var en vy från en badstrand i Nice. På baksidan stod det med versaler: DU ÄR VERKLIGEN EN NOLLA, GÖRAN! VAD TROR DU EGENTLIGEN ATT DU KAN BIDRA MED? Kortet saknade underskrift, men han kände den välbekanta vreden rusa genom kroppen. Hon måste ha skickat det innan hon dog. Det måste vara hon. Men hur i helsike? Hon hade väl inte varit i Frankrike den här sommaren? Han rev kortet i småbitar och eldade upp resterna i diskhon. Han berättade det inte för någon.

Det visade sig att de allesammans hade fått kort under några veckors tid. Och alla var mycket personligt hållna, hon hade hittat deras svagheter och slog ner på dem med en njutningsfull uppriktighet.

 

Någon gick trots allt till polisen, och det var så de fick veta att de inte var ensamma utan att hela styrelsen var drabbad.

Men det mest märkliga var att det visade sig att korten var postade efter det att man funnit hennes döda kropp. Och det var först då man började ifrågasätta vad man hittat, vem man hittat. Alla hade ju tagit för givet att det måste vara hon, eftersom hon var klädd som hon var. Analyser visade nu att den döda inte alls var hon- utan någon helt annan. Och då var ju frågan, vem var det- och var fanns hon nu?

Den döda hade flyttat in i föreningen i början av sommaren tillsammans med sin katt. Varför hon flyttat in till Marianne fick man nog aldrig veta, men hon hade hållit sig inomhus sedan dess och det enda grannarna sett av henne var katten. Man hittade ingen matchning vare sig på DNA eller tandkort. Hon hade inte fått någon post under sin tid i föreningen, och ingen hade sett henne. Men i lägenheten visade det sig att två personer hade bott där, Marianne och den främmande kvinnan.

Samtidigt kom det uppgifter om att det fattades pengar i det företag där Marianne arbetat, riktigt mycket pengar. Och vid en koll av hennes konton visade det sig att hon sedan april månad tagit ut en rejäl summa från sparkontot varje månad. I kontanter.

Man behövde inte ha sett alltför många amerikanska deckare på TV för att förstå att det rörde sig om utpressning. Den främmande kvinnan.  Hon måste ha vetat något om Mariannes pengatransaktioner.

Och när så företaget medgav att man haft en städerska anställd utan ordentliga papper stod det klart. Hon hade sett något på företaget och utnyttjat det.

Hade hon flyttat in frivilligt eller blivit kidnappad? Det skulle man aldrig få veta.

Och Marianne var och förblev borta.

Göran gick in i hennes ställe som ordinarie ledamot och på stämman valdes han till vice ordförande. Det kom aldrig några fler vykort.