En riktig tant
Mamma kallade henne fröken Ljungberg. Men hon hette tant Gus. När hon var liten hade de kallat henne Augusta, men hon hade alltid tyckt att det var för pompöst, som hon sa till mig, när jag frågade varför hon hette som en av mössen i Askungen.

Jag var sex år när mamma kom hemsläpande med henne efter en orgelkonsert i domkyrkan för att bjuda henne på te i de ärvda kopparna med äkta guldkant.
- Det märks direkt att hon har klass, sa mamma lite senare när tant Gus hade tackat så mycket för teet och sällskapet, tagit på sig en svart, sliten kappa och gått ut genom den tunga ytterdörren. Pappa hade himlat med ögonen.
- Undrar hur länge hon ska duga, sa han. Det brukar ju inte vara så länge.
- Hon får väl betraktas som en så kallad pauvre honteux, sa mamma, som tagit realen som första flicka i sin familj. Som någon som sett bättre dagar, alltså.
- Fan tro't , sa pappa, som bara hade gått i fortsättningsskola.

Jag älskade tant Gus.
Hon hade aldrig varit gift och hon hade inga egna barn, men hon begrep sig på barn som ingen jag träffat varken förr eller senare.

Hemma hade de nästan alltid bråttom. Pappa skulle jobba och mamma skulle städa, diska, laga mat och tvätta kläder. Jag var där nästan jämnt, men det var ingen som märkte mig utom när jag hade smutsiga naglar eller den gången jag fick kikhosta och måste gå upp och kräkas flera gånger varje natt.
Då la sig pappa i gästrummet och stoppade fetvadd i öronen för att få sova.

Den hösten fick jag vara hemma hos tant Gus när mamma och pappa skulle på kalas.
Hon bodde inte i ett stort hus som vi utan i en liten lägenhet med bara ett rum.
Men hon hade så många roliga saker. Och det bästa med alla sakerna var att hon hade en historia att berätta om alltsammans.
Ibland kunde hon säga att det inte fanns någon historia om en sak, och då hittade vi på historien tillsammans.

En gång tittade vi i hennes smyckeskrin, och då ropade hon till som om hon blev överraskad och tog fram ett stort guldhjärta med grön emalj.
- Vad säger du, frågade hon. Tycker du om det?
Jag tyckte om det. Och när hon la det i min hand och sa att det var en födelsedagspresent blev jag först tyst men sa sen att min födelsedag ju inte var förrän till våren.
- Jag vet, sa hon, men det är lika bra att du får det nu.

Efter den dagen kom tant Gus inte och hälsade på oss mera. Mamma sa, att hon hade rest bort, och jag kunde inte förstå att hon bara försvann så där utan att säga adjö.
- När kommer hon tillbaka, frågade jag.
- Hon kommer inte, sa pappa.
Och hon kom inte.

Mamma fick en ny väninna som var en hejare på att spela piano. Men hon var ingen riktig tant.