Den här berättelsen skrev jag på ett tåg mellan Stockholm och Göteborg i februari 2012. Jag hade inte uppmärksammat att det tåg jag valt skulle stanna i stort sett överallt och ta två timmar längre än resan normalt brukar ta. Men i stället för att reta mig på det valde jag att skriva en kort novell på temat Festen till en tävling i den nya tidskriften SKRIVA.
Idén fick jag av att en god vän hade dukat till sitt födelsedagskalas flera dagar i förväg.
Läs min berättelse här nedan eller ladda ner den på länken:
Festen
Hon hade dukat färdigt exakt tjugoåtta timmar innan gästerna skulle komma. Han tyckte i och för sig att det var lite märkligt, men han valde att inget säga. Hon var ju bara så strålande glad för att de skulle vara där allesammans. I stället visslade han på hunden och tog ner kopplet från kroken i hallen.
Golden retrievern skuttade glatt några meter framför honom. Egentligen borde han ha lärt honom att gå fot - men va fan, vad spelade det egentligen för roll? Backen upp mot sjön sög. Han flåsade rätt ordentligt när han äntligen stod på krönet. Hunden verkade som vanligt helt oberörd. De stannade.
Vattenytan bredde ut sig framför dem, slät och stilla. Träden speglade sig i strandkanten på andra sidan. Som alltid tappade han nästan andan, inte bara av ansträngningen utan också av den vackra vyn. Hunden vände på huvudet och såg på honom.- Ja, du, Jambo, det här är en fin plats! Han strök hunden över huvudet.Sen lossade han kopplet, och hunden for iväg som om han inte väntat på annat. Han rusade runt flera varv i stora cirklar, och till slut slängde han sig ner på rygg bland regnvåta eklöv och tallbarr innan han reste sig upp igen och skakade av sig allt det våta.
På tillbakavägen gick de lugnt sida vid sida. En ung man med en pitbull hälsade artigt. Själv lyfte han på hatten till svar. Hundarna glodde misstänksamt på varandra.
Tillbaka i lägenheten torkade han av Jambos tassar med en frottéhandduk.Marianne stod i köket med ryggen mot honom. Det korta håret spretade åt alla håll. Det slog honom att det blivit nästan vitt. På bänken stod flera olika papperspåsar med mjöl och socker. Diskhon var halvfylld av tomma äggskal. Han tog sats.
- Vad är det du gör, frågade han så vänligt han kunde, bakar du? Hon vände sig snabbt mot honom. Kinderna var röda och ögonen desperata.
- Jag gjorde precis som där stod, viskade hon, men jag fick kasta den. Och nu är äggen slut.Han högg tag i den tomma äggkartongen.
- Jag fixar det, sa han, jag kollar med Britt-Marie. Hon har säkert, bara hon är hemma.
Britt-Marie var hemma, och hon hade gott om ägg.
- Du kan behålla dem, sa hon, och han tyckte sig se ett stråk av medlidande i hennes blick, är det Marianne som bakar? Han tackade snabbt och gick tillbaka.
Han stannade i köket medan hon rörde ihop den nya kakan. När den slutligen kom ut ur ugnen, gul och pösig, satte sig Marianne ner på en stol och började gråta helt stilla.
-Men lilla Marianne, sa han, lilla Marianne, och så strök han henne över huvudet precis som han brukade göra med Jambo.
Då började hon gråta allt häftigare, och till slut tog han hennes hand och ledde henne in i sovrummet, lade henne försiktigt på sängen och sig själv bredvid. Han la sina armar omkring henne och låg så tills hon stillnade.
- Så liten hon är, tänkte han, så liten och tunn!
Morgonen därpå vaknade han av porslinsskrammel. Marianne höll på att duka av bordet. När han tassade ut i köket fick han se att hon satte in de rena kopparna i diskmaskinen och lade linneduken i städskåpet. Hon log illmarigt mot honom.
-Visst var det ett fint kalas, sa hon, visst var det? Han nickade.
Sen gick han ut i hallen och slog sonens nummer.
- Vi får nog ställa in idag, sa han, mamma känner sig inte riktigt bra. Nej, nej, det är inget allvarligt, ni behöver absolut inte oroa er! Vi kan säkert ta det i nästa vecka. Hälsa barnen och pussa dem från farmor!