Kattormen

Bougainvillean rann som ett ljuslila regn ner från taket och fyllde större delen av terrassen. Maria stod som vanligt därute med vattenslangen när hon inte städade rummen. Jag såg en sista gång den hisnande utsikten mot Lendasklippan. Bortifrån grusvägen, som låg bakom muren, hördes ett envist tutande. Maria släppte slangen och kom rusande med viftande armar. "Taxi", ropade hon,"Taxi! Aeroport!" De två orden var såvitt jag visste de enda internationellt gångbara hon snappat upp under alla år med turisterna. Annars bestod vår konversation mest av ”Kalimera” och ”Efcharisto”.  Karl klev ut genom den blå dörren och smällde igen den så hårt efter sig så att det lilla huset skakade. Jag hängde handväskan över axeln och började dra min fina, nya resväska över de rosa plattorna, vinkade till Maria och klev ut genom porten. Han var redan framme vid bilen.

     Taxin var egentligen svart men hade en rosaröd ton av all sand den plöjt sig igenom på vägen fram och tillbaka mellan Lendas och Heraklion. Chauffören hade slängt av sig uniformsjackan, och den ljusblåa skjortan var blöt av svett både på ryggen och under armarna. Han ryckte utan framgång flera gånger i bakluckan och gav den sen en rak höger varvid den for upp med en smäll. Våra väskor försvann ner i mörkret. Han kunde en del engelska , och han lyckades förklara att vi skulle hämta ett paket nere på Elenis restaurang innan vi kunde åka. Karl trängde in sig och sina långa ben i framsätet. Jag satte mig där bak efter att ha plockat undan en radiostyrd bil, en fotboll och en nopprig och inte helt ren filt.

Chauffören såg det i backspegeln. Han log urskuldande och ryckte på axlarna. "I am sorry", sa han , "the boy, you know." Jag log tillbaka. Innan han trampade på gasen tog han fram ett skrynkligt foto ut ena bröstfickan och visade mig det. Jag sa, att det var en fin pojke. Karl suckade ljudligt.

     Ingen väntade oss på stranden, så jag klev ur och ställde mig i skuggan under en tamarisk. Restaurangen var tom. Bara de halvvilda katterna slog sina lovar runt den i förhoppningen att det skulle falla ner något intressant på golvet. En av dem strök sig mot mina bara ben. Jag böjde mig ner för att klappa den toviga pälsen. Den såg lugnt på mig utan det där slöa blinkandet som annars är normalt för katter.

     Stavros kom springande inifrån köket med de vita förklädesbanden fladdrande bakom ryggen och ett litet brunt paket i högsta hugg. Han log när han fick syn på mig. Hans ögon hade samma färg som havet nedanför.

Chauffören tog paketet och placerade det i handskfacket. "No hurry", sa han till Karl, som såg mäkta irriterad ut och demonstrativt pekade på sin rolexklocka. "I drive very fast." Och det gjorde han. Efter mindre än tio minuter på serpentinvägarna var jag nära att kräkas. Plötsligt började filten röra sig. Den gick liksom i vågor. Jag darrade på rösten. "Stop the car! Here is a snake!"  Karl skakade på huvudet och vände sig mot mig. "Nu tar vi det lilla lugna", sa han, "Om så skulle vara, är det inget att oroa sig över. Det finns inga farliga ormar på Kreta. Den enda giftormen är Kattormen, som har mycket lite gift, jagar om natten och har specialiserat sig på ödlor." Typiskt honom, han hade säkert googlat på det innan vi reste hemifrån! Jag fixerade vågrörelsen bredvid mig. I ena kanten av filten stack två gulvita öron fram följda av två ögon, av samma färg som havet. "Oh, it's just the cat", sa jag lättat och kliade den bakom örat. Karl vred på huvudet. Han såg skräckslagen ut.

" Ta bort den där!" skrek han, "Jag kan ju få en anafylaktisk chock. Stop the car immediately!"  Chauffören tvärnitade och stirrade på den storvuxne mannen bredvid sig. Karl började nysa, och när han väl hade börjat verkade han inte kunna sluta. Han slet upp dörren och lutade sig häftigt ut. Jag tänkte att det var konstigt att han inte hade några symtom innan han visste att katten var där, men det kanske berodde på att filten var i vägen.

" We have to leave", sa chauffören , " the plane....."

     Han tittade på mig i backspegeln. "You have to throw out the cat", sa han. Jag tittade in i de blåa ögonen och bestämde mig för att det var omöjligt. Den skulle aldrig överleva ensam här ute i det nästan helt döda landskapet. "Jag hoppar också av", sa jag , "I leave with the cat.” Chauffören såg förvånat på mig. " But you will miss the plane.”  Jag nickade. Sen klev jag ur bilen och tog den lilla magra kroppen i famnen. Chauffören lyfte ut min väska på den torra grusvägen. Han räckte mig en stor petflaska med vatten. "Take it", sa han , " You will need it. Very little traffic here. Good luck to you.”

Karl hade fått upp inhalatorn och pumpade energiskt. De for iväg i ett rött dammoln.     

     Solen stod högt nu, och jag tog fram solhatten. Det var säkert närmare en mil tillbaka, så det var lika bra att börja promenera direkt. Jag satte ner katten i gruset och det syntes på hans sätt att snabbt lyfta tassarna efter varje steg att han tyckte det var varmt och obehagligt. Efter några minuter kunde jag inte stå emot längre, så jag lyfte upp honom och bar honom på min fria arm. Han kurade in sitt lilla huvud i mitt armveck. Väskans hjul kärvade i gruset. Efter en stund hade jag fått skoskav på bägge hälarna. Jag hade inte varit inställd på att behöva promenera på en grusväg när jag valde skor i morse. Karl hade muttrat något om att det väl var onödigt med klackar härute i ingenstans, men han hade ju muttrat över det mesta under den här veckan, så jag hade inte lyssnat så noga. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta med skorna på och inte barfota heller på grund av det heta gruset, så jag slog mig ner på en sten vid sidan av vägen. Katten spann i mitt knä. Chauffören hade haft rätt, det var väldigt lite trafik på den här vägen, ja, ingen alls faktiskt, och jag började känna mig tung i huvudet trots hatten. Jag öppnade vattenflaskan. Det var bubblor i och katten hoppade till när den försökte dricka ur min kupade hand. Landskapet som på avstånd sett så dött ut var inte alls det, gräs och växter hade gulnat av torkan men skulle säkert vakna till liv igen om det kom regn. Det fanns inte ett moln på himlen så långt jag kunde se. Jag kom på mig själv med att längta efter ett rejält svenskt sommarregn.

     Plötsligt hördes ett puttrande uppifrån vägen. En flakmoped dök upp i kröken. På mopeden satt en gammal dam med ett ansikte fårat som berggrunden ovanför. Hon var klädd i svart från topp till tå. Fordonet stannade framför oss och hon släppte ifrån sig ett pärlband av ord som jag inte förstod. När hon gjorde en paus för att andas reste jag mig upp och pekade mot söder. "Lendas", sa jag. Hon sprack upp i ett leende. Det fattades två tänder i underkäken. Hon pekade på flaket. ”Parakaló” , sa hon, ”Parakaló.” Jag lyfte upp väskorna och katten och hävde mig själv upp. Mopeden puttrade iväg. 

      En stund senare satt jag på restaurangen nere vid stranden med katten vid mina fötter. Jag hade fått två rejäla plåster av Eleni, och hade just börjat hugga in på en gudomlig fetaostsallad med svalkande tsatziki till. Ett sällskap med svenskar slog sig ner vid bordet intill mitt. "Men skulle inte ni flyga hem idag, du och din fästman?" frågade en av dem. Då berättade jag hela historien. När jag slutat blev det tyst en lång stund. Till slut var det en äldre man som sa: "Det finns inga flakmopeder på Kreta, lika lite som att det finns några farliga ormar.”