Menage a trois

Ebba medförde en kista handsydda lakan med knypplad spets. Sigurd medförde en kaptenstitel, en ansenlig förmögenhet och en ogift syster och hennes engelska bulldog som hette Svissen. Vid bröllopsmiddagen höll Vera ett tal till sin bror. Hon berättade för gästerna vilket gott liv de levt tillsammans sedan föräldrarna hade förolyckats och att hon hoppades att inget skulle ändras på grund av det nyss ingångna äktenskapet.
Kyrkoherde Lundin lyfte på ögonbrynen men kom sig inte för att säga något.
Ebba såg oroligt på Sigurd, som dock betraktade systern med värme och verkade suga åt sig varje ord. Plötsligt vände han sig till Ebba och lade sin stora hand på hennes.
- Hon är ju så ensam, sa han, vi får ta hand om henne. Ebba försökte sig på ett leende.

Ett halvår senare bodde Vera fortfarande kvar i lägenheten på bottenvåningen.
Hon kom upp i samband med måltiderna, och på kvällarna gick Sigurd ner till henne för att spela whist. Ebba såg nästan aldrig till Sigurd, som antingen var på regementet i stan eller nere hos Vera, och i köket var hon inte välkommen. Hushållerskan Fröken Ljungberg förklarade att hon och de två flickorna klarade matlagningen utan att hon skulle behöva anstränga sig.

När hon läst ut de flesta romanerna som svärmodern lämnat efter sig började hon ta långa promenader ut till havet. Hon gick genom den mjuka mossan och drog in doften av tallbarr och av rosor och lavendel vid de små sommarstugorna. Där satt familjerna vid vitmålade trädgårdsbord och drack saft och åt nybakade bullar. Papporna spelade badminton med sina barn och kysste mammorna på kinden varje gång de passerade förbi.

I slutet av sommaren stukade Vera foten när hon var ute på promenad med Svissen.
Sigurd sa, att det ju vore ett trevligt sällskap för hustrun på de ensamma promenaderna nu när Vera fick sitta hemma med sin bandagerade fot och djuret behövde komma ut. Själv måste han ju tillbringa mer tid på regementet nu när de nya rekryterna var på ingång. Ebba hade aldrig tyckt om hundar. Svissen var dessutom otroligt ful och dreglade mest hela tiden. Men vad skulle hon göra? Det var ju bara att finna sig. Så den morgonen efter frukosten gick hon nerför trappan till Veras våning.
Vera satt vid ett ovalt mahognybord och målade violer på några krämkoppar.
- Nå, sa hon, nu kommer du äntligen! Vi har väntat! Ebba teg. Hunden låg framför kakelugnen och lät henne fästa kopplet med den stora röda rosetten i halsbandet.
- Han behöver minst vara ute en timme, sa Vera, det är ingen ide att du fuskar, jag har koll på tiden. Ebba gick nerför yttertrappan efter Svissen, som nu viftade glatt på sin lilla svans.

De fortsatte sina promenader de två närmaste veckorna och Ebba fann till sin förvåning att hon började tycka om det. Väl nere vid stranden brukade hon låta Svissen springa fritt, och efteråt låg han med huvudet i hennes knä och tittade på henne med de vackra ögonen. Hon brukade berätta för honom om allt som bekymrade henne, och när hon var klar bara satt de där tillsammans.

Den där dagen då allt hände var de på väg tillbaka. När de kom halvvägs ut på bron  
mellan  Espet och fastlandet hörde hon sirener och kände brandrök. Hon vände på huvudet och såg att det stora huset var helt övertänt.

Vid utredningen efteråt kom man fram till att hunden måste ha petat ut ett vedträ på golvet och att det efter att ha pyrt en stund satte eld på de mörkröda sammetsgardinerna runt fönstrens på ömse sidor om kakelugnen. Vera hade aldrig haft en chans.