Den här historien skrev jag för ganskalänge sen, men nog kan den vara aktuell fortfarande, inte minst när man nu håller på och försöker få till en bättre skolorganisation på många håll i stan.Läs den här eller ladda ner denvia länken.
-Så där ja! Läraren suckar belåtet och tänder belysningen med hjälp av en manöverknapp på panelen framför sig. Ytterligare ett handgrepp och tjugoen stolar svänger samtidigt ett kvarts varv åt höger för att underlätta för klassen att snabbt och ljudlöst kunna utrymma arbetsplatsen. Han stänger av dvd:n och ser till att datorerna är urkopplade.En blick på klockan säger honom att han hade exakt elva minuter på sig till nästa lektion.
Utanför klassrummet kliver han på en av personalförflyttarna och förs snabbt och ljudlöst till närmaste pausutrymme.Han sjunker ner i en av de anatomiskt utformade stolarna och sätter på sig hörlurarna.Musiken är dämpad och harmonisk. Han kan inte avgöra, om han hört stycket förut. De flesta låter väldigt lika varandra numera. Något egentligt tema eller någon melodislinga kan man inte urskilja.Med höger hand trycker han in en grön knapp, och en dosett med tre tabletter blir synlig.Det är den vanliga ransonen av kolhydrater, koffein och kalium.
Plötsligt anfäktas han av ett doftminne. Annikas nybakade kanelbullar från deras allra första tid tillsammans- och så den fantastiska aromen av nymalet kaffe!
Han återför sig själv snabbt till ordningen igen. Så utomordentligt fånigt av honom!Alla vetenskapliga rön de här sista tjugo åren har ju gjort tillvaron så mycket enklare och hälsosammare. Revolutionen inom kosthållet till exempel har praktiskt taget eliminerat bakteriefloran och förhindrat överdrivet kaloriintag. Människor nu för tiden är både friskare och slankare! Och tänk, så mycket hushållsarbete man sparar in, för att inte tala om alla långa, trista och tidsödande måltider man numera slipper att vara med om!
En diskret summerton talar om för honom att rasten är slut, och förflyttaren tar honom till ett nytt klassrum. Han vet, att allt han kommer att behöva för lektionen redan finns på plats. Det har skolans stab av logistiker sett till.
Trettioåtta femteklassare skall arbeta med teknisk engelska.Inlärningsboxarna är helt inglasade, och till elevernas disposition finns all tänkbar teknisk utrustning.Numera är det aldrig några problem med vare sig inlärning eller disciplin. Det finns ett lämpligt program i varje stund för varje elev utifrån deras konstaterade IK och tidigare kunskaper, och det gör, att barnen aldrig trilskas. Boxarna förhindrar också all störande kommunikation barnen emellan.
När den senaste läroplanen, eller den sista, som man sa från högre ort, kom, hade han varit en av dem, som hade kämpat emot i det längsta. Men efter ett par intensivkurser i det nya tänkandet hade han insett, hur vilseledd han varit, och numera är han fullkomligt nöjd med den operativa pedagogiken och har till och med skrivit en handledning för nybörjare i ämnet.Den gav honom en rejäl bonus och används nu på samtliga lärarutbildningar i landet.
Han gör en snabb kontroll av klassens aktivitetsgrad med hjälp av instrumenten. Men vad nu? Sjuan ger inget svar! Han ser på sin lista, att sjuan är den där flickan han lagt märke till redan första dagen. Hon hade något ovanligt i blicken, något nyfiket, som om hon ville få veta, vem han var och vad han tänkte. Nu möts deras blickar. Hon ser skamsen ut. Sekunden efteråt lyser även sjuans lampa på panelen, och ordningen är återställd.
Efter lektionen går han sin vanliga kontrollrunda.Sjuan har glömt kvar något på sitt arbetsbord. Först tror han att han sett fel. Han känner hur hjärtat börjar bulta i bröstet på honom. Jovisst är det en bok, och en skönlitterär bok dessutom! Det var så många år sedan det hände honom senast.
Instruktionerna i ett sådant här fall är entydiga.Det är hans skyldighet att genast anmäla det inträffade till styrelsen. Flickan kommer sedan att tilldelas en allvarlig varning och hennes föräldrar kommer att inkallas till en ideologisk repetitionsövning.Han lyfter upp boken och väger den i handen. Den är tung med en röd skinnrygg och med bokens författare och titel i guldbokstäver. Han går fram till sitt operatörsbord och öppnar ett arkivskåp, där han låter den glida ner. Han låser omsorgsfullt med nyckelbrickan.
Den natten drömmer han för första gången på femton år en dröm utan att ha kopplat in den obligatoriska drömmaskinen.Han drömmer, att han befinner sig i en jättelik reception. Där finns inga människor, men en stor informationstavla på väggen uppmanar honom att kontakta en av datorerna. Han knappar in sitt ärende och blir hänvisad till ett kontorsrum på andra våningen.
Dörren är öppen, så han går in. Det finns ingen människa i rummet. På ett arbetsbord står en dataterminal . Han går närmare.Då blinkar det till, och en bild kommer fram på skärmen. Det är flickan från gårdagen, flickan med de forskande ögonen.
- Hej, säger hon vänligt, är du också här?
Reflexmässigt slår han in en fråga till henne via tangentbordet. Hon skrattar. - Det där är ingen idé, säger hon, du måste tala med mig!
Plötsligt blir han rädd.
- Men vad kommer då att hända? undrar han. - Allt kommer att rasa samman, säger hon tryggt och kliver ut ur bildskärmen och ner på golvet.
- Kom, får du se!
Hon tar hans hand och leder honom ut ur huset. Plötsligt faller väggarna bakom dem av som om de varit ett skal eller en kuliss. Och där ser han sig själv som barn, lekande med andra barn på den stora ängen mitt i byn.
Nästa morgon tar han fram boken och samlar eleverna i en ring omkring sig på golvet.
- Nu vill jag, att ni hör noga på, säger han och läser sedan oavbrutet tills hela boken är slut.Barnen sitter moltysta med glittrande ögon fästade på hans ansikte och med blossande kinder.
När han till sist lämnar byggnaden för gott, känner han överkontrollantens blickar i ryggen.Han sträcker på sig men vänder sig inte om.
Väl hemma letar han fram en sliten blå resväska, som hade blivit kvar längst inne i garderoben i alla år. Ur den tar han fram sin gamla trumpet och går ut i parken. Han sätter sig på en bänk och börjar fingra på instrumentet. Snart stiger tonerna trotsigt mot vårhimlen.
Han reser sig upp för att få mera luft och för att höras bättre.
